Styrelsen för Sigtuna Orienteringsklubb kallar härmed medlemmarna till ordinarie årsmöte söndagen den 25 januari kl 13 i Hällsbostugan.
Dagordning och övriga årsmöteshandlingar kan hämtas via följande länkar:
Äntligen dags för
Banlängder:
| Korta | ca 3,0 km |
| Mellan | ca 4,5 km |
| Långa | ca 5,5 km |
| Vit/gul | ca 2,5 km |
Olika banlängder kan förekomma på varje etapp
| Etapp 1 | 23 november | Båtklubben Flottvik |
| Etapp 2 | 14 december | Linodlarföreningen Odensala |
| Etapp 3 | 25 januari | I närheten av Hällsbostugan (årsmöte) |
| Etapp 4 | 15 februari | Återkommer om arena |
| Etapp 5 | 22 mars | Final, återkommer om arena |
PM för första etappen kommer inom kort!
Ni anmäler er på den bana ni vill springa. Om ni vill avvika från den banan ni anmält er från början, får ni kontakta arrangören innan så att vi kan ta fram ny karta åt er.
Regler: Som vanligt väldigt olika och svårförståeliga men oerhört orättvisa så alla kan vinna!
Anmälan: Senast torsdag den 20/11 (för första etappen) på Eventor: Eventor – WinterCupen 25/26 Etapp 1: Översikt
Välkomna!
Årets dag-KM avgjordes sista söndagen i september. Pär och Stefan arrangerade ett trevligt KM med bra banor i Hova, Odensala. När morgondimman lättat så blev det en riktigt solig och fin höstdag så det var en fröjd att springa i den fina terrängen på L-100s nya karta över området. Totalt var vi 16 st som tog tillfället i akt att springa och alla gjorde det bra. Det blev många vinnarna.
Efter utebilvet deltagande i fjolårets drabbning uppe i Kauhava, så drog vi i år iväg till S:t Michel för att än en gång ge oss i kast med något av det roligaste som finns – orienteringsstafett. Sju stycken löpare samt en mycket hängiven lagledare klev på fredagseftermiddagen på Finlandsfärjan från Stockholm mot Helsingsfors tillsammans med flera andra svenska (och norska) lag som hade siktet inställt på årets upplaga av Jukolakavlen i skogarna några timmar norr om den finska huvudstaden.
Med överskottsenergi hos vissa i Sigtuna OK:s lag så utforskade vi bokstavligen båtens alla plan. Allt från Aperol Spritz-servingen uppe på soldäck till sovhytterna under bildäck. En mycket uppskattad aktivitet för alla inblande.
Väl utsövda morgonen därpå blev det frukostbuffé samt en favorit i repris. Den stora frukostfrallekuppen genomfördes ännu en gång utan att bli upptäckt av matsalspersonalen ombord. Utan att nämna några namn (för allas säkerhet) så kan vi åtminstone nämna att ett flertal av oss lyckades smuggla ut smörgåsar till ett uppskattat värde av 147 kronor – give or take…
En lagom lång bussresa till tävlingsområdet utanför S:t Michel väntade oss och väl på plats fick vi en bra tältplats där vi kunde göra oss hemmastadda. Just när allt verkar vara frid och fröjd så plingar det till i telefonerna. Det är någon i gruppchatten för alla som har åkt med Lalleresor som har uttryckt sin oro över att det kan komma att bli tajt om tid vad gäller förväntad målgång samt tiden för när sista bussen går tillbaka mot Helsingfors på söndagen. Strax därefter plingar det till igen och ännu ett klubblag stämmer in och säger att de inte heller kommer att hinna med den sista bussen till båten. Plötsligt uppstår en febrilt plingade då fler och fler hör av sig och säger att det här inte kommer att fungera. Tillslut svarar en Lalle-resledare och säger att det inte kommer att gå att senarelägga avgångstiden för den sista bussen och tänker troligtvis att det svaret förhoppningsvis ska lugna alla – men nej, reaktionen blir tvärtom. En flertal oroliga orienteringssjälar börjar passivt uttrycka sitt missnöje över detta hanterande. Samtidigt har vi i Sigtuna OK is i magen och tänker att vi inte behöver leta fram våra facklor och högafflar riktigt än. Så småningom återkommer tidigare nämnd Lalle-reseledare och säger att de har ”lyckats” skjuta fram den sista bussens avgångstid med typ 45 minuter. En någorlunda missbelåten skara av orienterare köper detta nya bud och ett lugn infinner sig i gruppchatten.
Resterande del av lördagen passerar och flera av oss försöker vila upp oss lite inför nattens prövning. Några av oss följer Venlakavlen s0m tillslut vinns av IFK Göteborg.
När timmen är slagen för start av Jukolan viesti 2025 så står Sigtuna OK:s starkaste kort nere på startgärdet – Christian Foley. Han, tillsammans med 1719 andra deltagare, tog sig ut på stafettens första sträcka i skymningen med tända pannlampor. Som alltid var det en mycket mäktig start.
Efter starten gick vi alla tillbaka till tältet där Per Edlund stod redo att börja röra sig mot växlingsområdet i väntan på att få gå ut på sin andrasträcka. Christian kom in på en hedervärd placeringar som 141:a och skickade ut en taggad Per som behöll lugnet hela tiden och kom sedan tillbaka efter en väl genomförd insats och växlade ut Arvid Runfeldt, som skulle göra sin Jukola-debut, på långa natten-sträckan. Arvid sammanfattar sin upplevelse så här:
– Nej asså orienteringen gick bra! Två lite grövre bommar totalt. Stora problemet var att benen inte kände att de ville framåt mot slutet. Också på tok för mycket grönområden.
Den mycket rutinerade fjärdesträckslöparen Tommy Lindgren befann sig i växlingsområdet och hann bli lite orolig över att det skulle ha hänt något med Arvid då hans mellantid vid halva banan inte dök upp på skärmen. Men då det verkade vara fler lag som hade samma problem och plötsligt kom Arvid med Tommys karta i handen och växlade ut honom. Tommy levererade otroligt starkt han tappade inte mer än endast 13 placeringar. Efter mål summerade Tommy sin sträcka så här:
– Växlade ut och sträckan till startpunkten gick segt, bättre när man kom ut i skogen. Fick tag i en väl uppsprungen ”motorväg” över första hygget på långsträckan till ettan. En mindre tvekan på vägval sista hundra meterna. Fem-meterkurvorna tar emot, men kartan visar bästa vägen. Spikar ettan, tvåan, men läser inte antalet höjdkurvor till trean (första radion). Jag skulle ner en kurva men tror att jag ska upp lite. Lägger några minuter innan jag ser misstaget och vänder ner till den jättetydliga stämplingen. Här tappar jag nog placeringarna på min sträcka. Fastnar med ena benet i ett sumpdike när jag hoppar över och sitter fastgjuten upp till knät. En förbipasserande löpare tar tag i min arm så jag får upp foten och glädjande också skon. Tillbakavägen i ett fint område utan problem och en lång sträcka men lätt utför. Känns bra att få upp lite fart på slutet efter en del klättring. Växlar ut Emilie och känner mig hyfsat nöjd.
Emelie Runfeldt, som även hon gör premiär i de finska skogarna, har tidigare under resan yttrat en liten nervositet över denna utmaning. Vi försäkrade henne om att hon har inget att känna sig orolig över och att det finns de deltagare som ställer upp i denna stafett och knappt har orienterat någonsin tidigare. Precis som det finns Vasaloppsåkare som aldrig har stått på längdskidor men som åker ändå. Vi menar helt enkelt att det Emelie har världens alla förutsättningar att klara sin sträcka helt bekymmersfritt. Efter att Emelie har gått i mål kommenterar hon det hela så här:
– För mig var det första gången på Jukola. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, inte helt vart vi skulle eller hur tävlingen och allt runt omkring gick till. Tur att vi hade en erfaren reseledare med oss (Stefan Nordström) som hade full koll på alla detaljer kunde lotsade oss genom resan och tävlingen. Tack! Jag sprang en av de två kortaste sträckorna, 6 km. Jag passerade många gröna, och grönstreckade områden, men även över fina höjder. Irrade bort mig totalt till första kontrollen och lyckades springa kontrakurs en bit till en annan. Det var kanske både spänningen och nervositet över att man ville göra en bra insats för laget, samt att man gått upp mitt i natten och inte riktigt hade huvudet på skaft.
Emelie växlade ut Emil Lindgren på den näst sista sträckan och där får han, precis som många andra i den dryga 25 ºC-värmen som kommer med den spanska matadorhettan som dragit upp över Norden, kämpa för att både hålla ihop orienteringen och hålla uppe tempot. Tiden hinner dock rinna iväg och samtidigt som Emil fortfarande är ute i skogen så får Elias Strömland gå ut i omstartsvågen tillsammans med (rekordmånga) drygt 1200 andra sistasträckslöpare. När Emil väl kommer tillbaka så beskriver han det hela så här där han inleder sin sammanfattning med hur han tidigare hade kommenterat sin förväntade insats:
– ”Aldrig varit så förberedd för en tävlingen.” Men vad den finska terrängen hade att erbjuda var utanför min radar! Mjölksyra och värmeslag. Men Jukola erbjöd en kontrast till det kämpiga med en lyx-färja och trevligt sällskap!
Elias som nu var ute på den längsta och avslutande sträckan fick gräva djupt. Med gassande sol och tuff kupering så gick han i stort sett mycket bra. Han valde att, tillsammans med många andra törstande löpare, springa ”omvägar” för att få komma förbi de mycket uppskattade vätskekontrollerna. Utan dem hade det varit tack och godnatt. Samtidigt som han tacklar terrängen så hänger det en annan sak över honom. Tiden. Det är sedan tidigare uppgjort att han ska ta sig direkt mot bussparkeringen efter målgång. Om orienteringen tar för lång tid, så måste han bryta. Det går bara en sista buss och den kommer inte att vänta om någon nu skulle råka på att vara sen. Trots dessa distraherande tankar så går det bra. Vid det sista kontrollplocket i skogen precis ovanför tävlingsområdet så blir det dock svårt för honom att bibehålla fokuset. Det blir lite felaktig ordning på kontrolltagandet men bortsett från det så är det med målmedvetna steg som han tillslut tar sig upp på upploppet och äntligen får målstämpla. Vilken placering det blir eller hur det har gått finns det inte tid för. Nu går bussen om några minuter från parkeringen som ligger drygt någon kilometer bort. Vid bussen står Stefan och väntar och med fem minuter till godo så kliver en genomsvettig och lerig Elias ombord och sätter sig ner med mjölksyra i benen och en osläckbar törst. De övriga har redan åkt med en tidigare buss. Det är då som Stefan säger:
– Elias, det ser just nu ut som att du har tagit in placeringar. Så pass många så att vi till och med kan ha tagit ett nytt klubbrekord!
Med den glada nyheten somnar Elias till och tar igen sig under bussresan tillbaka mot båten som väntar på oss i Helsingfors.
För att ta del av lagets sträcktider, så kan du klicka här nedan!
Sigtuna OK:s lag till Jukolan Viesti 2025
Väl framme skulle han kliva av bussen och det är då som han känner det – benen. Jäklar vilket dålig grej att direkt sätta sig ner i ett trångt bussäte med nyligen långlöpta och ostretchade ben. Som en mycket stel gubbe rör han sig mot de andra som står och väntar vid färjeterminalen och väl ombord tar han sig en välbehövd dusch för att gno bort den finska skogen som har följt med honom hela vägen in i hytten. Nytvagade och propert klädda så sätter vi oss nere i matsalen för att frossa i Grande Buffet. I vanliga fall så är vi alla så trötta och mätta efter äventyret, men i år fanns det en önskan och en vilja av att ägna lite tid åt nöje också. Som så många vet så brukar Finlandsfärjan i regel ha ett brett utbud av underhållning ombord och denna gång skulle vi vara med. Drinkar beställdes in och efter lite övertalande resonemang fick vi med oss hela gänget upp på dansgolvet. Ledda av Tommy, som med självsäkra discosteg tog oss ned mot dansgolvet, så blev det en mycket uppskattat danssession tillsammans med andra klientel av olika slag ute på Östersjön.
Tillslut var vi tillbaka i Värtahamnen i Stockholm och detta äventyr började närma sig sitt slut. På pendeltåget kom vi dock in på denna resas kanske vikitigaste ämne – hur får vi fler barn, ungdomar och vuxna att uppleva det här som vi tycker är så fantastiskt roligt med oss nästa gång? För det är egentligen inte träningarna vid Hällsbostugan som är orientering när det är som bäst. Det som är bäst med orientering – och egentligen med så mycket annat här i livet – är när man får dela ett äventyr, oavsett om det är långt eller kort, med andra människor, kända som främmande. Att få dra iväg på läger, klubbresor, lagtävlingar, stafetter och andra OL-evenemang där man får umgås och ha skoj – ja, det är då som vi i alla fall tycker att orienteringen är som roligast.
Sigtuna OK är en liten klubb och som sedan en tid tillbaka kämpar med att locka och behålla orienterare – framförallt unga orienterare. Oftast så möter dagens barn och ungdomar orienteringen för första gången i skolan. Den generella erfarenheten säger att oftast så är det en måttligt entusiastisk lärare som ska ”genomföra” detta obligatoriska moment i undervisningen och effekten blir dessvärre att orienteringen får sig en oförtjänd uppfattning om att vara tråkig och ointressant. Det är å andra sidan svårt att hinna nå ut till skolelever med vår vision om och uppskattning av orientering på bred front med enbart ideella krafter innan skolvärlden gör det och det ger oss svåra möjligheter att få just dessa barn och ungdomar att vilja komma och testa vår idrott om deras första OL-upplevelse redan har gjort orienteringen oattraktiv. Det är en svår situation och det finns nog inget självklart svar på just det här kom vi fram till. Ett förslag på en del av lösningen för just oss, menade Elias på, kunde vara att vår klubb försöker samordna en tisdagsträning i månaden (eller med någorlunda lämpligt intervall) tillsammans med närliggande klubbar såsom Långhundra IF eller Väsby OK. Antingen så är vi hos dem, de är hos oss eller så möts vi helt enkelt någonstans på mitten. Förutom det uppenbara att det är lärorikt och givande att få orientera i en ny terräng, så finns det kanske också en annan fördel med detta. Att barn och ungdomar från vår klubb får en chans att lära känna nya jämnåriga orienterare i en annan klubb. För har man klubböverskridande sociala relationer så kan det bland annat resultera i att dessa unga har någon eller några som de känner när de är på tävling eller läger. Det blir inte så främmande då längre och, utan att Sigtuna OK egentligen behöver göra så mycket mer, så får klubbens yngre orienterare förhoppningsvis en stark tilltalande vilja att stanna kvar i vår gemenskap eftersom orienteringen plötsligt har blivit det bästa som finns.
Vid pennan
Elias Strömland
WinterCupen 2024/25 avslutades en solig men kall söndag i mars. Christian hade lagt utmanande banor i den fina terrängen på norra delen Lövastaholmskartan. Totalt 33 startande och även en hel del deltagare från andra klubbar i närområdet vilket roligt. Resultatet från sista etappen finns på Eventor: Eventor – Tävlingsinformation: WinterCupen E5 Final
Slutsegrare i WinterCupen blev Eva Elnerud, grattis! Flitigt deltagande och bra resultat under hela vintern har varit segerreceptet!
Nu tar äntligen tävlingssäsongen vid, Länna hade tävling i går och nästa söndag har OK Enen tävling i Enköping! Lycka till på vårens tävlingar!
På Anndag Jul avgjordes den traditionella Grötkavlen där UK enväldigt tagit ut lagen i form av par. Därefter var det upp till lagen att dela upp kontrollerna strategiskt för att minimera tiden i skogen. Till saken hör att tryckeriet haft problem och en del av kartan var spegelvänd vilket skapade en del huvudbry. Skulle du till höger på kartan fick du springa vänster och det skapade viss utmaning även om terrängen delvis är känd. Dagen bjöd på barmark och hela +8 grader så det var som en fin vårdag. En bra mix av lagen med både äldre och yngre deltagare startade strax efter kl 1000 vid klubbstugan. Lag efter lag tog sig i mål och det blev en del diskussioner om karttrycket förstås. Tävlingsledningen tar med detta och kommer påtala detta inför 2025 års arrangemang. Efter dusch och bastu bjöds det traditionsenligt på tomtegröt med vörtbröd och ost samt kaffe i storstugan. B-O Thörnqvist såg till att alla blev mätta. Tack för det B-O! Ett gediget prisbord gjorde att alla lag fick pris. Och första platsen gick år till Lars och Per. Stort Grattis! Gott Slut och Gott Nytt 2025!
Tävlingsledningen / 2024-12-26
Dag-KM 2024 avgjordes lördagen den 5/10 ifrån Hällsbostugan. 17 startande i många olika klasser. Tyvärr var det enbart 3 klasser med fler än 2 startande. I H50 segrade Mikael Grudd, D60 Eva Elnerud och i H70 Pelle Holm. Grattis!
Per Edlund var banläggare och arrangör, tack för ett trevligt arrangemang!
Efter KM var det gemensam lunch och sedan tog städdagen av Hällsbostugan vid.
Under den gångna helgen deltog Sigtuna OK vid Veteran SM. Arenan var denna gång förlagd till uppländska Bergsjö, en dryg mil NV om Gimo. På nyritad karta med viss vildmarkskaraktär kämpade många bland skvattram och mossar. För klubben blev det guldmedalj genom Dagny Gustavsson i D80 och silvermedalj till Christian Foley i H35. Stort GRATTIS!
Stort GRATTIS till Christian Foley som kammade hem 1:a platsen på Idre 28k den 23 augusti. En utmanande bana i fjällterrängen kring Idreområdet.
Mera information om evenemanget
